Jag är uppvuxen i Sandåkra och vi var två familjer som ofta spelade kort under slutet av 50-talet och under 60-talet. Den äldre mannen i den andra familjen sade ofta att han skulle ta kontakt med Tinggrenskan för att få råd när det gick dåligt för honom i kortspelet.
Redan då undrade jag vem det var och om hon hade funnits.
Efter att ha tittat i husförhörslängderna hittade jag henne. Hon hette Elna Nilsson Tinggren och bodde i Norra Stenberget, Elna var född i Brågarp 1818 och död i Slimminge 1892.
Konstigt nog fanns det en Elna Tinggren Kläggeröd nr 4.
I ”Kalmar” tidningen fanns den 27 februari 1892 följande artikel:
En i södra Skåne beryktad klok gumma, mor Tinggren, boende i Slimminge socken, har i dagarna gått ur tiden, sörjd af många anhöriga, för hvilka hon warit ett stöd och saknad af en skrockfull och widskeplig allmänhet.
Den aflidna, som i många år warit enka, åtnjöt under första tiden af sitt enkestånd understöd af fattigvården. Men så waknade hos henne den undergörande förmågan som för henne blef ett medel till bättre existens. Hon war mycket anlitad och hade särskilda mottagningsdagar; öfriga dagar i weckan var hon på sjukbesök, ofta flere mil från hemmet. Endast sitt förslagna hufwud och menniskors enfald hade hon att tacka för sina framgångar. I det hon saknade all insigt i läkekonsten och hennes ”kurer” woro således beroende af slumpen eller tron.
Att skrock och widskepelse icke äro begränsade till skogsbygd och utmarker utan frodas äfwen i större samhällen, bewisas heraf, att hon i flera år så länge hennes helsa och krafter det medgåfwo, hwarje wecka reste till Malmö, der hon hade praktik.
För ett par år sedan sökte en skolrådsledamot i församlingen henne för en sjuk ko. Han erhöll af henne ett paket wedebörligen wälsignad ”medicin”, och med denna begaf han sig på hemwägen. Emellertid påträffade han ett par spjufrar, som bekanta med mälet för och ändamålet med hans färd, både med lock och pock nödgade honom att, ehuru högst motwilligt öppna paketet. Det befanns då innehålla halft förruttnade matlemningar af ben i den brokigaste blandning. Emellertid kunde han ej, oaktakt åtskilliga speglosor förmås att bortkasta ”medicinen” utan medtog den hem, der kon under en mängd märkwärdiga ceremonier intog den. Kon dog, men mannen lefwer än i dag i den tron att han och ingen annan war orsaken till det snöpliga slutet, herigenom att han i strid mot qvinnans föreskrifter, öppnade paketet.
/Christer Nilsson i december 2009